Christina Olsson, SWBs Avelsvärderingsnämnds ordförande, reflektioner efter årets unghäst-VM i dressyr.
Före en avelsintresserad går unghäst VM nästa att jämföra med att släppa ett barn fritt i en godisaffär. I år bjöds precis som under åren innan på hästgodis i yppersta världsklass med deltagare från 19 olika nationer utsedda av sina förbund.
Stjärnspäckade startfält som ger en uppfattning om avelns utveckling, inte minst som de deltagande hingstarna är väldigt många och i de flesta fall också avelsgodkända sådana. Nästan 50% av startfältet t ex bland femåringar utgjordes av hingstar även om det i några få fall visade sig vara falskskyltade valacker.
För vart år tycks konkurrensen bli allt tuffare och nivån på de startande ekipagen nå nya höjder. Det är framförallt ett faktum bland femåringarna där galoppombytena som för många är något av en stötesten ännu inte sållat i leden.
Eftersom de allra flesta deltagande hästarna travar och galopperar mycket bra och synen på skritten varierar lite mellan olika förbund och länder hade denna gångart även detta år den största relativa betydelsen för slutresultatet. Det krävs numera tre riktigt bra gångarter för att en häst på allvar ska kunna hävda sig. Det räcker inte med två toppgångarter, vilket alla länders förbund också insett också tycks tillämpa vid sina uttagningar.
Bedömningen av just skritten var ett stort samtalsämne i år. Inte minst efter finalerna då ett antal tidigare mycket högt bedömda hästar hamnade på i sammanhanget låga siffror under eller knappa 7. Mycket små taktmissar straffades stenhårt i såväl fri skritt som i bakdelsvändningarna. En sak är säker, många ryttare kommer att öva på det till nästa år. Det är en minst sagt grannlaga uppgift att som domare döma dessa klasser med idel världshästar och i år sållades agnarna från vetet i mycket tighta finaler till stor del med hjälp av skritten och för att sluta i topp får inga som helst, även mycket mycket små, misstag göras.
Aveln går framåt och blir alltmer global. Något som man också märker i de stundtals livliga diskussioner mellan mycket engagerade hästägare och uppfödare från olika länder. ”Alla” pratar stammar, blodslinjer och om hästarnas olika egenskaper – även ryttarna – i strävan att föda upp, äga och rida nästa generations topphästar. Väldigt mycket information och ibland även desinformation om framförallt hingstar, finns numera att söka upp på nätet vilket också leder till att uppfödare från flera länder i större utsträckning än tidigare hittar samma hingstar. Hingstmarknaden blir/är global med inte sällan en kort men väldigt intensiv popularitetsperiod för en enskild hingst som resultat.
Dorina (F. 2)(SWB) och Yvonne Österholm representerade SWB vid årets unghäst-VM i dressyr. Här tillsammans med uppfödaren Per-Arne Persson och hästskötare. Foto: Josefine Tinglöf
Det är också intressant att ta del av andra förbunds utmaningar och tankar. För det har alla – även om vi ibland kan tro att vi är ensamma om det i Sverige. Tyskarna reviderar sina hingstprov, inte alls utan utmaningar. Holländarna söker nytt blod och nya influenser på inte helt okontroversiellt sätt till förhållandevis ganska smal avelsbas etc. Avel och hästar är och har nog alltid varit ett diskussionsämne med mycket engagemang och känslor.
När de stora avelsmatadorerna som Donnerhall, Jazz, Rubinstein, Florencio nu i de flesta fall börjar komma längre bak i stamtavlorna, även om några håller ställningarna långt efter sin död, känns det svårare att fånga upp några tydliga trender. Det avelsarbete som görs idag är ju ämnat för sporten med ett antal års framförhållning med vilket föranleder frågan om vilka hästar vi ska producera för framtiden och inte nuet?
Av de yngre hingstarna framstår den alltför tidigt avlidne och tyvärr med OCD behäftade Don Juan de Hus e. Jazz som en mycket bra förärvare. Blod från Vivaldi, framförallt via hans söner som t ex Vitalis, Dream Boy, Desperado m fl blir allt mer representerat liksom hästar efter de ännu i aveln relativt unga hingstarna Foundation, Wynton , Furstenball, Ampere , Apache. Även Totilas blodet och Zack-ättlingar framförallt via sonen Zonik tar plats i startlistorna. Mönstret i det är inte helt lätt att skönja. Var kommer nästa avelsmatador, vilka egenskaper kommer att krävas av denne och blir det någon ny sådan med den globalisering av aveln som skett?
Att tänka i termer av specifika blodskorsningars förträfflighet kan med modern teknik och vetenskap kompletteras med ytterligare information på individnivå. En hingst totala förärvning i form av tävlingsstatistik, avelsvärden mm kan kompletteras med fakta på egenskapsnivå med hjälp av linjära beskrivningar t ex lång eller kort rygg, skeva extremiteter hos avkommorna osv. Fakta som dessutom är tillgängligt på nätet. Det som varje enskild uppfödare förut fick använda sin egen livserfarenhet till finns nu tillgängligt för många och som borde göra det lättare för varje uppfödare att föda upp den häst man önskar.
När avelns gränser suddas ut allt mer och hingstarna blir tillgängliga ”för alla” torde de enskilda valen bli allt mer avgörande och stomaterialet är inte homogent och det är inte heller kunderna i form av uppfödare och ryttare. Vad som passar mig och mitt sto passar troligen inte dig och ditt? Det finns en hingst till alla ston men det är förmodligen inte samma hingst för ”alla” ston och det är ju bra ur många synpunkter!
Vi har dessutom olika förutsättningar i olika förbund och länder. Olika stora hästpopulationer, åtminstone delvis olika målgrupper för aveln både i form av ryttare, uppfödare och hästägare, olika geografiska förutsättningar etc. Svensk hästnäring är bred och hur kan vi utnyttja det och våra andra förutsättningar på bästa möjliga sätt för svensk avel? Att gå i andras av snöskor redan upptrampade fotspår med sandaler är inget vinnande koncept för att komma först. Tvärt om har vi historiskt sett ofta vunnit på att hitta våra egna vägar utifrån våra förutsättningar med t ex avgörande hingstimporter som Cardento, Irco Marco etc.
I dag rör sig allt fler hästar mer eller mindre spektakulärt. Finns det någon biologisk gräns förresten för rörligheten, där de önskade gångarterna kanske blir en belastning ur andra synviklar som t ex hållbarhet? Synen på gångarter och vad som är önskvärt hos en häst har ändrats över tid och kommer så kanske att göra även framgent. Den en gång så berömda Schwedengang skulle antagligen inte räcka långt idag? Troligen kommer dock inte kraven på hästarnas rörlighet och gångarter att minska i framtiden utan kompletteras med hållbarhetsaspekter, förmåga att tåla transporter och nya miljöer etc. Hästarnas temperament, ridbarhet, utveckling torde bli allt mer avgörande. Hästar som ”vem som helst” kan utbilda, hantera och ha en underbar samvaro med och som helst passar för både bredd- och elitsport.
Avel för elitsport är förstås avhängigt hur elitsporten utvecklas och för dressyrens del tror jag vi bara är i början på en era där det ställs allt högre krav på en mjuk, lätt ridning utan press och spänning med allt mindre utrustning i form av betsling, huvudlag mm.
Vi i Sverige har stora möjligheter att producera bra hästar. Något som historien visat och under senare år framförallt vår hoppavel. Det finns, som jag upplever det, ett ökat internationellt intresse för både det jobb som görs i SWB och våra hästar. Låt oss ta tillvara på möjligheterna!
Christina Olsson
Ordförande i SWBs Avelsvärderingsnämnd