SWB:s bruksprov anno 2018 är över. Det börjar också bli klart med det efterarbete som följer på bruksprovet: publicera informationen om de nygodkända hingstarna, sammanställa och skicka ut avelsvärderingsresultaten till samtliga deltagare och skriva användningsråd för de nygodkända.
Under bruksprovsveckan är det mycket som står på spel och anspänningen är stor för respektive hingsts anhöriga, men även hos stoägare och andra som under veckan får se nya favoriter briljera eller falla ifrån. Det finns inget inom SWB:s verksamhet som väcker så mycket känslor som bruksprovet. Jag tror i princip alla med någon form av engagemang i sporthästaveln har åsikter om bruksprovet. Vilket är helt i sin ordning. Urvalet av hingstar är det enskilt viktigaste momentet för att styra aveln i den riktning vi önskar, och förhoppningsvis få det vi kallar för ”avelsframsteg”. Varför är det då så viktigt? Jo, för att hingstar kan få så väldigt många fler avkommor än ston. De sprider sina gener i mångdubbelt större upplaga. En enskild hingst har därför möjlighet att sätta ett betydligt större avtryck i aveln än ett enskilt sto. Trots att tekniker som embryotransfer idag tillåter ston att få mångdubbelt fler avkommor än tidigare.
Bruksprov för hingstar skiljer sig en del åt i olika avelsförbund/länder. Geografi, kostnadsläge och traditioner har påverkat hur proven ser ut i de olika länderna. Proven har växt fram genom många års testning och erfarenheter. Väldigt många mycket kunniga och erfarna personer har varit inblandade i designen av de olika bruksproven. Trots att de olika proven skiljer sig mycket åt i t.ex. längd och hur man beräknar slutresultatet, har det visat sig att de flesta av dem, inklusive SWB:s hingstprov, har bevisat mycket höga samband med hur avkommorna till hingstarna senare presterar på tävling. Och det är ju det som är det viktiga. Sen kan många hingstägare vittna om att olika provupplägg passar olika hingstar olika bra. Det berättade en av Europas största hingsthållare när de var här för några år sedan. De har massor av hingstar från olika länder och blodslinjer. De skickar dessa till olika prov beroende på vilket provupplägg de tror passar hingsten bäst. Just denne hingstägare hade då inget bruksprov de föredrog före något annat, utan tyckte det var mycket bra att uppläggen skiljer sig i olika länder, så man kunde välja ett som passade den enskilda individen bäst. För det är ju så. Hingstar är också individer, olika, men kan vara mycket bra på olika sätt. Idag är sporthästaveln internationell. Såväl marknadsmässigt som genom de blodslinjer vi avlar på. Men för att vi inte ska köra in oss i ett hörn och göra exakt lika överallt och därmed riskera att ta fram en ensidig produkt som ett, tu, tre kan vara omodern, är variation både önskvärd och nödvändig. Skillnaderna i den europeiska varmblodsaveln är en styrka som gör oss flexibla. Vi kan utbyta blodslinjer vid behov och det finns något för nästan alla smaker. Vilket som sagt gäller även uppläggen av bruksprov.
Nygodkände Americano GJ (SWB). Foto: Laila Berglund
Till årets bruksprov hade vi ett på pappret intressant startfält med ganska många 3-åringar och en hel handfull ”återvändare” som godkänts som 3-åringar och nu gjorde förnyat prov. Det är glädjande när de hingstar vi godkänt som 3-åringar visar sig hålla måttet även när de kommer åter. Det är ju förstås hela tanken att vi ska kunna se redan som 3-åringar vilka som håller måttet. Därför är också kraven extra högt satta för de 3-åriga hingstarna för såväl exteriör som prestationsegenskaper. Högre än för 4-åriga och äldre hingstar. Varför då kan man fråga sig? Särskilt med tanke på att det väl är innan hingsten börjar formas för mycket av träning som man kan se mer av den ”råa” talangen, den som vi hoppas ska kunna gå i arv till nästa generation? Jo, detta är korrekt. Arvbarheten, dvs det mått vi använder för att tala om hur mycket av variationen mellan hästarna som beror på arvet – generna – är ofta högre om man tittar på de yngre individerna. Treårstestet har ju t.ex. mycket höga arvbarheter jämfört med tävlingsresultat senare i livet. Men nu är det tyvärr inte så enkelt att arvbarheten är det enda som på verkar om vi kan få ett avelsframsteg eller ej. Lika viktigt är det att det vi bedömer har ett starkt genetiskt samband med avelsmålet. Ett genetiskt samband kallas det när det är samma gener som påverkar olika egenskaper. Det genetiska sambandet mellan det hästarna gör vid bruksprov och senare tävlingsresultat – både för dem själva och avkommorna har bevisats vara höga för såväl SWB:s bruksprov som för de tyska och holländska bruksproven. Högst samband med framgångar på dressyrbanan har ridbarhetsbetygen. Om skalan är 0-100 % ligger sambanden här på strax under 90 % – mycket högt! Högst samband med framgångar på hoppbanan har hoppning under ryttare (strax under 80 % för de tyska proven och runt 90 % för de svenska och holländska proven). Löshoppning då, undrar kanske någon? Jo, även där är sambandet högt, i alla fall för de svenska proven – strax under 80 %. Summan av kardemumman är att det är bra att testa de 3-åriga hingstarna eftersom vi då har chansen att få in de allra bästa tidigt i avel (vilket förkortar generationsintervallet, som också är en faktor som påverkar avelsframsteget). Men vill vi ha en ordentlig utvärdering av hingstens egenskaper under ryttare – bland annat den så viktiga ridbarheten, är det mer fördelaktigt att vänta tills hingsten är 4 år. Varje år ser vi också 3-åriga hingstar som inte är riktigt mogna för att kunna utvärdera helt och fullt och som vinner mycket på att komma fram som 4-åringar i stället. För dessa hingstar är det sannolikt bättre att få vänta ett år med allt vad det innebär att bli godkänd hingst i form av betäckningssäsong, hingstvisningar osv. och istället få mogna och utvecklas i lugn och ro.
Point Break (SWB) – årets bruksprovsvinnare i hoppning. Foto: Roland Thunholm
Härstamningen då? Är inte den viktig? Jovisst är den det. För att ingen hingst ska bli ”hängd” på decimalen kan domarna ge en så kallad ”härstamningspoäng” per disciplin för särskilt bra härstamning (max 0,5 p för mödernet och max 0,5 p för fädernet). Härstamningspoängen har inget att göra med hur mycket härstamningen de facto betyder för hästens prestation. Det kan räknas fram i indexlösningar med varierande information om individen själv och dess släktingar, som i avelsindexen, om man så vill. Härstamningen kommer ju dessutom till uttryck i vad hingsten faktiskt presterar. Inte heller görs något avdrag för tveksam härstamning om hingsten i övrigt gjort ett bra bruksprov. Ett sådant avdrag som skulle fälla en hingst skulle vara omöjligt att försvara, sett mot bakgrund av bruksprovsegenskapernas relativt höga arvbarhet. De flesta hingstar som kommer till bruksprov är noga utvalda av sina ägare, och numera är det vanligare att hingstarna får en full härstamningspoäng än att de inte får det. Det ska också nämnas att härstamningspoängen tilldelas de hingstar vars härstamning uppnår en meriteringsmässig miniminivå och ingen gradering för meriter därutöver sätts. Därför kan det ibland säkert ses som märkligt att hingstar vars härstamningar skiljer mycket i meritnivå, ändå får samma härstamningspoäng.
Och nu till årets kollektion hingstar. Det var en god kollektion i hoppning, med hög lägsta nivå och intressanta härstamningar. Heartbreakers gener gör sig påmint på många håll, vilket ofta ger kvicka reaktioner och tekniska hästar. Det passar många moderna ryttare och banor och behövs i SWB-aveln. Även Stakkatos gener som vi ser i andra, tredje led i flera av årets hingstar borgar för god teknik och viss smidighet (det atletiska scopet som alla talar om). Sen en dos franskt blod från olika håll (Balou du Rouet och Untouchable har en hel del bl.a.) som ger scope och dådkraft i lagom doser. Kannan fick fler representanter i SWB-aveln. Han är en bevisat excellent förärvare av tävlingshästar och parat med god ridbarhet på mödernet, som i t.ex. fine Knockout RMH (SWB) kommer det att passa många ston i SWB:s hoppavel.
På dressyrsidan hade vi färre hingstar och också färre som passerade nålsögat. Dressyraveln är ju som bekant betydligt mindre än hoppaveln inom SWB. Men det är mycket glädjande att se att svenska blodslinjer gör sig gällande här, uppblandade med starka utländska mödernen eller fädernen.
Demand (SWB) – årets bruksprovsvinnare i dressyr. Foto: Laila Berglund
Egentligen ska man väl köra ingen nämnd – ingen glömd, men jag hoppade just över den regeln och nöjer mig med att säga att alla de godkända hingstarna har egenskaper som kan tillföra SWB-aven något – annars hade vi inte godkänt dem.
Trevligt nog fick bruksprovet och SWB:s hingstselektion en hel del beröm från utlandet i år! Dels för föredömligt genomförd hästvänlig löshoppning. Bl.a. skrev Horsetelex om den på sin Facebooksida. Från tyskt håll kom beröm för den svenska hingstselektionen, särskilt hur bra det är med fokus på ridbarhet och friska hingstar: röntgenkrav, fokus på ”naturliga” anlag, inte ”producerade”. Vidare finns en artikel om SWB:s bruksprov på holländska Horses.nl, där man bl.a. menar att holländarna borde kolla efter SWB-hingstar för att hitta nytt blod till sin dressyravel. Kul!
Som avslutning positiva SWB-nyheter från det danska avelsarrangemanget i Herning där Springbank II VH (SWB) blev bäste dressyrhingst bland 4-åringarna och Carat (SWB) med Robert Vos vann lördagens 3-stjärniga GP på 1.50-nivå. Stort varmt grattis till alla inblandade!!! SWB-uppfödarna kan! Riktigt, riktigt bra!
Emma Thorén Hellsten
Avelsledare, SWB